SATURDAY THOUGHTS
 
 
 
 
Anteckningsbok - Ole Lyngaard 
Dessa delades ut i köpenhamn, hur vackra? Det pirrar av vårkänslor när man kollar på den och får mig att vilja börja skriva dagbok eller liknande! Håller ni inte med?
 

 
 
Men nu till en lite djupare text, bortom blommor och fina anteckningsböcker. Jag skrev ju om gårdagen, hur fantastiskt vackert väder vi hade i Stockholm och hur det - likt när jag ser denna bok - nästan pirrade i hela kroppen av vårkänslor när solens strålar värmde ens ansikte för första gången på flera månader. Men riktigt så "underbart" var det inte, to be honest. Är det inte konstigt, en dag blir lixom inte bra bara för att det är fint väder med sol och blå himmel, bara för att man är ledig eller har något kul att se fram emot. Det spelar ingen roll om en dag har allt det där man drömmer sig bort till när man jobbar över på jobbet en torsdagskväll, eller när man gömmer hela ansiktet i en stor halsduk för att skydda sig mot regn och ruskväder på väg till bussen på mornarna. Jag fann verkligen inte glädjen trots att gårdagen hade allt "det där" man annars så mycket uppskattar och längtar efter. Hjärnspöken bryr sig inte om det är sol eller regn, de kommer när de vill och igår åt dom upp mig innifrån, bokstavligt talat. 
 
Jag vet inte om jag ska beskriva det som "ångest". Men har läst att ångest är när man känner sig nere utan att egentligen ha en anledning till det. En stor klump i magen och en sten över bröstet, så känns det. Man orkar inte ens försöka. Under leendet på bilderna igår var det tomhet, utan att jag egentligen visste vad det berodde på. Det var ju en helt underbar dag? Jag var ledig, solen lyste, livet var överlag ganska fantastiskt. Bor i en fin lägenhet, jobbar med det jag vill, och har världens bästa pojkvän. Men ändå ville jag bara gå under jorden. Shit vad sämst jag är. Det var längesedan jag kände så, från att alltid när jag var yngre gått runt med ett leende på läpparna och varit tjejen som ständigt knyter nya kontakter och försöker vara alla till lags till att för ungefär ett år sedan se ångest som en del av vardagen. Inte alltid. Men den fanns där, för ofta. Men nu har det som sagt varit längesedan.
 
Känner någon igen sig? och framförallt VAD GÖR MAN?
 
Ps ... Tidsinställt inlägg. Mår förhoppningsvis mycket bättre efter att ha träffat tjejerna senare under kvällen igår.
 
 
Clara

Jag gick in i väggen i höstas och är arg för att jag inte mår bra än. Jag mår bra psykiskt pga antidepressiva som gör sitt jobb! men TRÖTTHETET. Den går inte över. Jag vill så mkt men kroppen tillåter mig inte. Det suger.

Är arg för att jag mår dåligt. Att det är "skämmigt" har jag kommit över, vilket jag är glad för. Orkar inte bry mig om vad folk tycker. Men däremot känner jag mig värdelös som inte orkar nåt.

Tack för en bra skriven text!

Kram Clara, en powerbabe-syster!

Svar: Åh, bästa du! Som sagt, skillnaden på de som har ångest och är utbrända är att dem mår (som du säger) dåligt över NÄR de mår dåligt. Ett "normalt" beteende är att man accepterar att må dåligt de få gångerna man gör det och inte tillåter det vara en del av dig, utan en utomstående känsla. Sjukt svårt det där ...! Du är grym! ❤❤
Moa Alm

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like