OM ATT VARA SANN MOT SIG SJÄLV
Söndagstankar ... ångest och sidospår ... 
 
Vet egentligen inte hur jag ska börja detta inlägg mer än att jag skulle vilja prata om vikten av att vara SANN MOT SIG SJÄLV.  Det jag menar med det är att man har tid och är smart nog att inte sätta för höga krav på sig själv, och inte gör något bara för att man förväntas göra det, utan vågar stå upp för det man tycker och när man vet med sig om att man är inne på ett sidospår - som vi ALLA hamnar på lite då och då - ger sig själv en "Jaha, men vänta nu, detta kommer inte sluta bra om du fortsätter såhär?" i stället för att blindt köra på tills det helt enkelt inte håller mer.
 
Varför jag skriver detta är för att jag själv haft lite problem med att lyssna på mig själv under det senaste året. Vilket har resulterat i ångest, att man känner sig allmänt deppig och det finns allt för ofta dagar då man tycker man är sämst på allt man gör. Och vet ni vad? Det är ingen annan som under detta året sagt åt mig vad jag borde göra eller att jag inte lyckats. Det finns lixom ingen annan jag kan lägga "skulden" på för detta, vilket kanske vore det lättaste. Det är ingen annan än mig själv.
 
Nu ska jag inte säga att jag lider av "den värsta" typen av ångest. Jag menar en vanlig dos av ångest har vi alla haft. Men jag märker verkligen skillnad på "ångest" och "ångest" nu. En värld jag inte ens hade gjort entré i liiite för bara 1,5 år sedan. Jag ska inte sitta här och predika om hur ångest känns. För om man haft det så VET man. Ångest kan man lixom inte ta på. Ibland vet man inte VARFÖR man är ledsen eller nere. Man känner bara ett tryck över bröstet, man får anstränga sig mer i andningen och hjärnan slutar inte mata en med negativitet och föser bort den vardagliga "livsglädjen". Det svartnar, och det hela startar oftast med en liten liten grej som man börjar tänka på, som man snurrar vidare på och drar in mer "tänk om de här händer ..." Eller att man börjar jämföra sig själv med andra tack vare alla förväntningar och ideal som finns i vår sjuka konstruerade värld. Ibland får jag till och med ångest över att jag har ångest. Lixom, jag har ju ett liv att vara tacksam över, och skäms nästan över att jag inte kan uppskatta det under de här stunderna.
 
Ordet prestationsprinsessa kanske många känner till. Man ska vara alla till lags och inte bara lyckas med sin "karriär", utan (i mitt fall) - Prestera på träningar (under tiden jag hade dansen, vilket var en av anledningarna till att jag till slut inte orkade mer och avslutade.), utvecklas, fixa bra inlägg till bloggen, vara med kompisar, fundera ut vad man ska plugga, stanna kvar extra på jobbet,.... för att inte tala om: Laga mat, städa, tvätta, ha ett fint hem, vara en bra flickvän, dotter och kompis och allt annat som ingår i en "vanlig vardag". 
 
Jag tänker att även om hösten kanske känns som den mest största ångestperioden på året - (Även rent statistiskt sett också väl?) - när det blir mörkare och många återgår att mata på i sitt hamsterhjul, glömmer bort sig själv lite, ska bli en sund och fräsch start. Den så kallade "Livstårtan" där det finns ett visst antal rutor - om man lägger till något måste något annat bort osv osv - ska vara ett center och med det göra det svårare att ljuga för sig själv. Man hinner inte med allt och det är OKEJ att inte ha ett perfekt liv alltid. Kom ihåg att en blogg är ca 90% av någons liv och döm inte personen utifrån det. 
 
Nu tycker jag vi kramar ur det sista av sommaren och om ni känner igen er i detta, sätt er ner och se över hur er vardag ser ut - vs - HUR NI VILL att er vardag ska se ut. Make it happen! ♥ 
 
Ni alla är bäst, Kram /Moa 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like